Årsskifte.

Såhär vid sista dagen på 2017 kan jag inte bli annat än lite sentimental. När man ser andras årsresumeer över sitt 2017 börjar jag blicka tillbaka på mitt år. Även om 2017 de senaste månaderna känts mörka och tråkiga. Inte mycket utveckling som skett på hästfronten (utan snarare tvärt om) så har jag idag tänkt att året faktiskt bjudit på fina ljuspunkter. 
 
2017 har varit mitt "karriär-år". Jag har tagit enorma kliv och fått erfarenheter inom mitt kommande yrke. Jag har verkligen bara haft medgångar och trippat fram med lätta steg i utbildningen, på min praktik och i min framtida karriär. Tyvärr har hästeriet då hamnat i skymundan, helt naturligt. 
 
Mitt hästintresse är mycket styrt av andra hästintresserade personer i min omgivning, och detta år har jag verkligen saknat Wigens. Den fina gemenskapen vi hade på Wigens Gård i Lomma. Att ha häst blev inte svårt med det fantastiska stöd man fick där, jag längtade ut till stallet och kunde spendera flera timmar där. En plats för att ladda batterier, umgås med vänner och njuta av hästar. Tyvärr var det icke-hästintresserade som ägde gården, och vår stora, fina familj, på den lilla anläggningen var tvungna att splittra på oss, då gårdsägarna nu gjort om ridhuset till magasin och stallet blir snart kontorshotell och lägenheter. Suck. Mitt hästintresse har inte varit sig likt sedan februari 2016 då vi fick ta vårt pick och pack och splittra på oss... 
 
Idag, har mitt intresse tyvärr svaltat. Jag älskar hästar, och kan inte tänka mig att någon gång lämna hästintresset. Men jag börjar tveka på om hästägare för mig, just nu, är mer jobb än glädje. Ifall det är värt all möda och pengar som jag idag lägger ner på det. Det finns mer och annat i livet jag vill uppleva, saker som jag upplever att jag får "offra" för att kunna ha egen häst. Jag går alltid in i en motivationsdipp så här års, när det är mörkt, lerigt och blött. Men såhär låg motivation har jag aldrig tidigare upplevt. Jag drar mig för att åka ut till stallet. En ritt känns mer jobb än nytta. Jag bara går som en arbetsmaskin i stallet. Det känns fruktansvärt, så här har jag aldrig känt tidigare, och det skrämmer mig. Det jag ALLTID levt för. Det mitt blod pumpar för. Det jag får enorma adrenalinkickar för. Jag har tappat det. Jag känner inget... 
 
En annan orsak kan vara att jag alltid är ensam i stallet, vi är så få hästägare i stallet, att vi aldrig är där samtidigt. Jag är en, normalt, väldigt pratglad person av mig. Jag måste få bolla tankar med någon. Men nu är det tyst, och jag har tappat det sociala umgänget i stallet. Inga stallfikor, fixadagar eller annat som skapar gemenskap. Alla är där bara för att "beta av" stallsysslorna. Att jag blev sparkad rejält av Trús hagkompis är nog en stor bidragande faktor. Varje gång jag kliver in i hagen, är jag rädd för att det ska hända ännu en gång. I mitt 16 åriga häst-liv har jag ALDRIG känt mig rädd. Det är jag idag. Rädd för det jag älskar mest. Det blir en så stor process att ta sig in i hagen för att hämta min häst, jag går med skakiga ben, pulsen på högvarv, svettas av rädsla trots kalla vindar och ösregn. Varje insläpp. Varje utsläpp. Rädd.  
 
I 2018 ska jag ta ett beslut över hur jag vill fortsätta mitt hästeri. Tårarna faller när jag skriver detta, och jag har nog aldrig varit såhär personlig i detta forum, men jag har insett att det är inte hållbart så som jag har det idag. Hästen ska inte vara en börda utan en gnista. Jag vill dela med mig då jag hoppas att fler är i samma sits som jag. På Instagram och bloggar ser det ut som allt är himmelriket på rosa moln med att ha häst. Men så är det inte. Jag har inte vågat dela med mig av det jag känt de senaste månaderna, för det känns som att bryta mot normerna. Men, allt är inte en dans på rosor. Trú är i sitt livs bästa form, och ändå tvivlar jag. För ett år sedan sa jag att Trú skulle stanna hos mig för evigt. Men idag är jag osäker. Ibland önskar jag att jag inte köpt häst, för då hade jag inte fått känslor. Känslor är ett helvete när man väl är fast. Det är fruktansvärt och jag fattar inte att jag ens överväger alternativ mot att ha kvar henne. Hon är min bästa vän, och jag vill inte göra mig av med henne. Men allt har ett pris. Hur man än gör är det något man får offra.Vänner, peppa mig nu. Vilka alternativ finns? Det måste finnas fler än jag som varit i denna sits, hur gick ni vidare? Hjälp mig! 
 
Alternativen jag idag har är: 
- Låna ut henne på avel, och då får en paus på ca 1,5 år. 
- Skaffa medryttare (då jag i tre år haft henne helt för mig själv. Varje dag i tre år har jag varit i stallet, förutom några få tillfällen jag varit iväg, men de är så få att jag kan räkna dem på en hand.)
- Låna ut på foder (men det har jag mycket svårt att tänka mig...) 
- Sälja henne... 
- Ha det som idag, men ändra rutiner - flytta henne, ändra tankarna, rutinerna etc. 
 
MEN, trots dessa senaste månadernas tankar har 2017 bjudit på många ljusglimtar. 
- Flytt tillbaka till Lomma, så att jag minskat min restid till och från stallet. 
- Det gav möjligheten att rida på stranden igen. 
- Vi har hittat den rena tölten. 
- Ryggen är rak. 
- Vi har aldrig varit såhär bra ridmässigt och samspelt som tidigare. 
- Lagt alla bett i soptunnan, 100% hackamore/bettlöst, på Trús egen begäran. 
- Hittat högergaloppen 
- Insett att fri tillgång är det mest sunda för Trú, som med det nu är superfin i hull! 
- OSV. 
 
Långt, och personligt. Men jag vill inte titta in här och lådsas som att allt är perfekt. För det är det aldrig med häst. Jag hoppas att 2018 ger mycket ljus, i dubbel bemärkelse. Ljusa dagar, mer grönska, blommande växter och blommande intresse. Tack för att ni läst mina ord. 
 
 
 
Tankar | | En kommentar |
Upp