Surprice.

Nu har jag något nytt att berätta för er, Trú och jag ska byta stall (igen...!)!!! I augusti(som det ser ut nu) går flyttlasset till Sularp. Där står Ingrid, Louise & Johanna, och kanske att vi blir några till. Jag ser så mycket fram emot det. Det kommer förhoppningsvis bli GRYMT! Jag tycker det ska bli roligt att komma till ett stall renodlat islandshäst, jag tror det kommer ge mig & Trú ett ordentligt lyft i utvecklingen. Även tjejer i min ålder som också älskar häst som jag, kul att det finns fler tjejer som fortfarande är lika häst-tokiga som när man var 7 år! Det ska bli så kul att stalla in med vänner jag känner sedan tidigare, Ingrid lärde jag känna för ett år sedan då hon svarade på min medryttarannons, hon blev inte medryttare pga eget hästköp - men jag fick en riktigt god vän! Louise och Johanna har jag lärt känna detta året genom Ingrid. :D
 
Det blir ju 4:e gången på 1,5 år som Trú flyttar i min ägo, MEN jag hoppas att vi kommer stanna på detta ställe ett bra tag. Där jag står nu har alltid känts som något tillfälligt, jag är väldigt mån om att vi båda ska trivas, och det gör vi inte riktigt nu... Hon har ganska lätt för förändringar och tror hon kommer bli så glad med de nya kompisarna(som också pratar isländska, hihi). Det var där vi var och tränade i måndags, så vi har redan kännt in oss.
 
Nya stället har ridhus(finaly igen!), ännu närmre till skog och "fejk-oval". Lite längre att köra för mig men jag vet att det kommer jämna ut sig med alla andra fördelar! Något jag verkligen kommer sakna med mitt nuvarande är stranden och min älskade Lomma-skog med så mycket minnen. Och såklart delar av Wigens-gänget ♥
 
Något jag verkligen lärt mig som hästägare är att lyssna på egna magkänslan. Det känns så bra för oss och jag ser fram emot en flytt. 
 
 
Allmänt, Tankar, Vardag | | 2 kommentarer |

Föll pladask.

Idag gick jag och Trú omkull på vägen hem från vår skogsritt. Det var så himla läskigt. Vi skrittade lugnt på lång tygel, var 200 meter från stallet på en grusväg - när hon plötsligt snubblar med frambenet och sätter sig på framknäna. Jag trodde att hon skulle balansera upp sig för det kändes så, men hon blir stående på framknäna en bra stund, jag som glidigt av sadeln hänger runt halsen på henne, hoppar av och hon hittar balansen igen. Jag blev livrädd och föreställde mig massor av blod. Men - inga sår på knän, hon var grusig om nosen så hon måste ha störtdykig. Inget blod på mulen och inget sår i munnen/tunga. Men skakiga och chockade var vi båda. Hon gick rent men jag är fortfarande nervös, det var förmodligen på liknande sätt hon fick sin gaffelbensskada för några år sedan. Jag ledde henne sista biten hem, hon snodde åt sig gräs och verkade ganska kry. I stallet kylde jag benen, hela vägen upp och ner. Tänkte ta det lugnt imorgon och longera, se om jag ser stelhet eller hälta. Hon blir lite snubblig i slutet av sko-perioden, så det är verkligen tid att hovis kommer nu! 
 
Uteritten var så härlig. Jag bestämde mig för att Trú skulle bestämma väg och gångart. Det var lite nervöst, men de var så kul att ge henne den uppgiften. Hon valde en annan väg än den vi brukar till skogen, lite chockerande faktiskt. Kul att se vart hon ville i skogen, hon försökte leda in mig mitt i bushen, men då jag som ryttare inte skulle kommit igenom för alla grenar fick jag vända henne. Det dröjde ett tag innan hon vågade byta gångart, första halvtimman skrittade vi. Men sedan vågade hon på både trav, tölt, galopp (och grisepass). Allt detta på lång tygel då jag ville påverka henne så lite som möjligt. Synd att jag var tvungen att bromsa henne för en väg, men vi fortsatte in i skogen och sedan bestämde hon sig för att rida hemåt igen. Vi hade baucher-bett och hög nosgrimma. Kändes så himla trevlig på det bettet, det har hon inte gjort tidigare, bara när vi longerat så det var en trevlig överraskning
 
Måste säga att det var jättekul att låta henne bestämma sådär, lite läskigt eftersom hon stuckit med mig. Men det var som att hon höll sig i lite lugnare tempo. Jag hade hela tiden helt långa tyglar men var handlingsberedd mot eventuella bus eller plötsliga rädslor. Trú verkade också tycka det var roligt, hon var lite frågande i början, om hon verkligen fick göra det ena eller det andra. Hon till och med valde att skritta över några naturhinder i skogen på 30 cm, imponerad! 
 
Jag var glad över att turen gick så lugnt till och att det gick så bra, och just då snubblade Trú till och vi gick om kull. Man ska inte pusta ut innan man kommit hem...! 
 
Cyklade till och från stallet, en totalsträcka på 1,4 mil som jag avverkade på 40 minuter. Var så himla härligt att cykla, älskar det! Tänker göra det fler gånger nu när solen är framme, jag inte behöver lastträna lika ofta och har mer tid då kommande vecka verkligen är slutspurten i skolan! 
 
Cykelvägen går igenom skogen, i utkanten. Man kan bland annat rida till höger och vänster om asfalten, men vi har många små stigar i skogen som jag föredrar. Händer att vi transporterar oss på denna sträcka. 
 
I går var jag med familjen på Börjes som har öppnat i Malmö, det var det risportföretaget jag hade en del kontakt med för några veckor sedan. Jag sökte jobb, var på intervju och allt kändes superbra. När jag direkt efter en tenta fick besked om att jag inte fick det denna gång. Blev så himla ledsen och besviken, gick in på skoltoan och grät, kändes som att jag skulle bli tilldelad jobbet. Man ska inte ta ut någon lycka i förtid... Jättefin stor butik som verkligen hade ALLT, jag kommer handla en hel del där bla foder då de hade allt jag använder mig av. Skönt att slippa köra till olika butiker i fortsättningen. Dock blev jag besviken över den lilla lilla Islands-sektionen de hade. Så mycket mer på internet, inget stort utbud i butiken. Synd då Skåne är så Islandstätt ändå och jag tror det kommer växa enormt! 
 
Ps. Är texten större och bättre för er nu? Fick kommentar på att det var svårt att läsa, på min webbläsare såg det bra ut - men alla har ju olika och då kan utseendet variera. Är det fler saker som ser konstigt ut när ni läser? 
 
 
 
Minnesvärda stunder, Ridning, Vardag | | En kommentar |

Träning för Niels.

Anledningen till att jag varit så fokuserad vid lastträningen senaste veckan är för att vi i måndags var ute på ett litet äventyr Trú och jag. Jag visste inte om det skulle bli av, på grund av vårt lastningsproblem. Jag vågade inte ha några förväntningar eller förhoppningar, jag var beredd på att hon inte skulle gå på släpet och då inte komma iväg. Jag vågade därför inte dela med mig i förväg här vad vi skulle göra. 
 
Men vet ni, klockan 12.00, den 23 maj 2016 lastade jag min egna häst helt på egen hand. Från att leda in henne till att stänga bommen, lemmen, knäppa fast henne, stänga allt och köra iväg. Allt på egen hand. Det jag haft problem med i 1,5 år(och såklart inte ser är löst ännu). Men tanken på att redan nu kunna lasta på egen hand fanns inte i tankarna för en vecka sedan. Känner mig redan nu värd att bocka av den saken på min lista för mål 2016. Louise och Johanna var supersnälla och kom förbi stallet för att hjälpa mig med lastningen, men kom inte till någon större nytta då vi klarade det mesta själv, men är så himla tacksam att de var där IFALL ATT. Det är få situationer man känner sig så ensam, svag och maktlös som när man står där själv med en svårlastad häst. När Trú bara gick in utan någon större tveksamhet, och jag kunde sätta för bommen lugnt så var jag så himla knäsvag. Benen skakade något så oerhört, jag kunde inte förstå vad som skett, hästen var inne och det utan protest. Jag skulle få uppleva ett nytt äventyr idag. WOW! Jag hade tränat kvällen innan, då gick hon in 3/3 försök, men jag vågade inte stänga för att inte stressa något. Trodde att det kanske bara var en tillfällighet men nope, jag tror jag hittat rätt sätt för Trú och nu är det bara att träna vidare. Bommen fram vill Trú ska vara borta och jag på hennes högersida. Gärna någon godsak och då i form av gräs på golvet/liggandes ovanpå hönätet. 
 
Så, vart skulle vi? Jo - till Ingrid, Louise och Johannas stall för TRÄNING FÖR NIELS! 
Vi var ute i god tid, så Trú fick bo in sig i en box i stallet och tog det hela med ro. Fick hö och Back on Track stallbandage fram under tiden vi människor köpte oss lunch. 
 
Träningen: 
Vi började med att jag skulle rida runt i alla gångarter(utom galopp & pass), göra en skänkelvikning i vart varv, göra några halter i vart varv i skritt & några små volter i vart varv. Niels gav inga kommentarer utan skulle bara få en bild av Hur vi red, Hur jag satt och Hur hästen gick. Trú var på sitt race-humör. Nytt ridhus, okända hästar som stod och tittade in i ridhuset, hon älgade på i alla gångarterna, jag bara flängde med. Men, vi är ju där för att träna - bra att han får se våra svaga punkter på direkten. Jag fick berätta min bakgrundshistoria med hästar, islandshästar, Trú's historia, våra gångarter och vad vi främst behöver hjälp med; tölten. 
 
Niels bekräftade det jag redan vet, att hon är passtaktig i samtliga gångarter. Detta då hon blir rak(flack som vi sa i hoppningen) i ryggen vid hörnpasseringar, svängar, gångartsändring och halter. Vartenda gång jag ändrar tempot blir hon passig. Jag har sedan innan vetat att detta hänger ihop med hennes lösgjordhet, hon måste vara rund och formbar i sidorna. Blir hon rak, så blir hon för lateral i gångarterna och då går hon över i pass. 
 
Detta hänger också ihop med att jag släpper stödet i handen på Trús "begäran". Jag har ofta inget stöd i handen, jag tycker att jag då blir för hård. Detta resulterar i att jag håller tygeln sträckt, Trú "drar till" i munnen, vilket gör att jag lättar på handen(för att jag tror hon gör det av obehag). Då blir det hon får en eftergift när hon inte ska ha det, och detta utnyttjar Trú, då blir hon lång och rak = fel takt i gångarten. 
Han såg också att jag har min "storhästhand" kvar dvs det där att "ge och ta"/krama om innertygeln som jag lärt mig, inget jag tänkt på eller ingen som påpekat tidigare. Detta sitter i ryggmärgen på mig, så har jag lärt mig att man ska rida, och fattade inte alls när han sa att det var fel. Han demonstrerade då mycket tydligt, tog andra änden i min tygel, så var jag hästen och han ryttaren. Han drog, och automatiskt drog jag samma håll av kraften, han drog, och min hand drog med, det blev som en dragkamp - och detta då i hästens mun. Hästen får då eftergift fel och drag fel = missuppfattning för hästen. Svårt att förklara men det var verkligen en "Aha-det-där-har-jag-inte-tänkt-på"-känsla. Istället ska jag hålla ett stöd i handen, när HON ger efter dvs genom att sänka huvudet till en form, då ska jag "öppna" min innerhand för att ge Trú en eftergift. Det måste ske vid rätt tidpunkt, och hon får inte komma för långt ner då det är jobbigt att "få upp" henne igen. 
 
3:meters 8-volt. 
"Nu ska du skritta 50 gånger i vart varv på en 3-meters volt" Så sa han. Jag trodde först han skojjade. Men det var såhär jag spenderade de närmsta 20 minuterna. Jag överskattade 3 meter lite, Niels "ritade upp" 3 meter i ridhussanden, det var verkligen som att rida runt sigsjälv. Här arbetade vi henne i skritt, då kunde hon inte rakställa sig en enda gång och var tvungen att trampa under sig med bakbenen = gynnar tölten. Vi red som på en 8-volt fast bytte inte varv så ofta, efter 50 varv typ. Även iband tillägga halter, och vända helt om, antingen bara snurra henne motsatt håll eller göra en fram/bakdelsvändning. 
 
3:meters 8-volt med skänkelvikning. 
Vi byggde på övningen genom att gå kvar på den lilla volten, när hon "släpper" så öppnar jag min hand för eftergift, stunden efter flyttar jag henne 2 steg utåt i en skänkelvikning för inner skänkel och ytter hand, och sedan påbörjar en ny volt och repeterar detta typ 50 gånger. 
 
Ganska så "tråkiga" och basic övingar. Men håller verkligen med om att det är detta Trú behöver. Tänka böjt och inte rakt fram, sätta under sig och komma upp med ryggen. Tänk om några veckor, vilken finare överlinje, rumpa och rygg hon kommer ha. Kan tilläga att det var ganska jobbig övning för mig också. 
 
Samma sak i tölt. 
Detta var mycket svårt, jag skulle göra samma sak som i skritten, fast nu i tölt. Det var svårt då Trú inte hade så mycket energi och då inte kunde behålla tölten. Jag skulle se till att ha ett högre tempo, mer energi och fart på volten. Sedan rida ut på rakspåret, i samma snabba tölt. Där skulle jag göra Tölt - halt - tölt - halt, för att få snabb reaktion och kvicka bakben. Sedan skulle jag i tölt - minska tempot - öka tempot - minska tempot. När vi kom ut på rakspåret påpekade Niels att jag rör för mycket på händerna. De ska bara vara helt stilla, och ja, såklart fick jag en mer stadig tölt. Det är sånna småsaker man inte tänker på, man tror de är stilla och sedan får man någon som korrigerar, bra! Niels påpekade att Trú som har lätt för pass, som går i ett högre tempo, behöver även ett snabbt tempo i tölt för att få till energin och orka bära sig i tölt.
 
Jag ser min tölt som ett "problem" att hon har svårt att tölta. Niels påstod motsatsen, "Hon har jättelätt för att tölta Anna, och det flott tror jag", vi ska bara göra det rätt och få upp hennes rygg. Och himlar i det vad han hade rätt. Efter lite lösgjordhet, och högre tempo var det värsta trumpinnarna, vi kunde öka och minska. Starta från halt till en snabb tölt. Så himla kul! Fick äntligen tillbaka lite tölt-känsla.
 
Vi tränade också på att Trú inte skulle gå emot någon av min hjälp. Ibland när jag gjorde halt och sedan skulle skänkla på igen för att gå fram, så lyssnade hon inte på mig. Hon bara stod där. Det är viktigt att hon inte går emot någon av de tre hjälperna. 1. Skänkel. 2. Tygel. 3. Minns inte om det var vikt eller röst... Gick hon inte fram genom skänkel så var jag tvungen att bryta detta genom att hellre svänga. Hon får inte gå emot någon hjälp. Går hon inte fram så får hon hellre gå åt sidan. 
 
Tills nästa gång alltså: 
- Fortsätta rida på små volter och träna vidare på övningarna
- Träna bort min "storhästhand", ha ett stadig hand. Som öppnar sig = eftergift. 
- Rida tölten i ett mycket högre tempo. 
- Stilla hand i tölten. 
- Lastträna
 
Jag är imponerad hur Niels så snabbt kunde se ens svaga punkter som behöver korrigeras/förbättras, hur han kunde känna av våra problem - han förstod precis vad jag menar vad Trú's och min svaga punkt är. Hans pedagogik, han tog många jämförelser till hoppningen, det underlättade för mig i vissa situationer. Individanpassning. Verkligen var engagerad i oss alla. När någon annan red kunde han snabbt säga till mig att jag skulle kolla extra noga i ett moment, för så gör Trú lika dant och då fick jag se det från marken = svårt att ibland få en uppfattning när man sitter på hästen.
 
Nästa träning är om en månad, tills dess ska jag träna på ovanstående, och hoppas att lastningen går lika bra då så att vi ännu en gång lyckas komma iväg. Nästa gång hoppas jag att vi får lite roligare övning än att rida på 3 meters volt faktiskt... 
 
På träningen hade vi micklemträns, 3-delat m fasta ringar och sadel. Neopreneboots fram. 
 
Det blev en lång dag för oss, vi lämnade stallet 12(jag var där 10), kom hem till stallet 21, jag var inte hemma förens 22.30 - då hade jag inte ätit middag så blev en sen natt för mig. 
 
Påväg hem tog det 20 minuter att lasta, på egen hand. Fick trycka henne in lite sista biten. Men lyckan av att veta att jag skulle komma hem efter en lång dag hemifrån. Hörde jubel från tjejerna uppe på kullen när hon var inne, haha underbart! ♥
 
Helt fantastisk dag, kunde bocka av många delmål för 2016 på en dag. √
 
Har inte så många bilder från dagen, har en film där jag lyckats få lite bilder från. Så ursäkta kvaliten. 
 
 
 Trú installerad i box, tar för sig av lunchen! 
 
 Redo för träning! Just denna dagen var det 26grader i skuggan, oerhört varm dag. 
 
 Ja, ursäkta kvalitén - men här ser ni lite av vårt skrittarbete! I hålet där i ridhusväggen stod det till och från fem för Trú okända hästar och stirrade in. Svårt att hålla fokus då tyckte Trú. Bra med träning tyckte jag!
 
 
 
Upp