När ens hjärta smälter av kärlek.

Idag frågade en icke hästkunnig kollega mig om Trú känner igen mig och blir glad över att se mig. Så svarade jag att hon säkert känner igen mig, men hon blir inte överlycklig av att se mig. Det är inte så att hon kommer rusande i hagen mot mig. 
 
Kollegan svarade med att "Okej, så det är inte den glädjen som när en hund träffar dig, utan som när du kommer hem till en katt?" Jag blev överraskad över jämförelsen och svarade med att "Ja precis, lite så är det!". Vilka komiska jämförelser vi har! Man jämför med det man är bekant vid.  
 
Men så idag, när jag närmade mig hagen ser jag Trú rycker upp med huvet från att beta, lixom "Hej är det du?!" Jag ropar på henne och sedan kommer hon skrittande i rask takt mot mig med spetsade öron. Jag stod kvar vid grinden och hon gick hela vägen från längst bort i hagen. Jag brukar alltid få hämta henne. 
 
Är det fler än jag som känner igen känslan av när hästen frivilligt kommer mot en? Mitt hjärta fullkomligt smälte och bubblade över av känslor. Hon kom visst det som en hund, glad över att se MIG. Tror Trú såg fram emot sin egentid i boxen med lite mat. 
 
Så kärleksfull hon var idag, hon kliade huvudet mot mig - det han hon aldrig gjort! (Ja, med Trú ser jag det som en kärleksfull gest och att hon vågar komma ut från sitt säkra space. Jag är säker på att det inte var för att "köra över mig") 
 
Så här spenderade jag min fredagkväll, med kärlek från min häst ♥
 
 
 
Minnesvärda stunder, Vardag | |
Upp